Kaka går upp, men har nog ändå planat en hel del. Nu mäter hon...*trumvirvlar*

56 cm.

Jag vet inte längre vad jag ska tro om antal, så jag kniper nog trut ett tag. Kaka vet säkert men hon är lite svårförstådd just när det kommer till antal.

Jessica: Svaret på frågan om kisse katt är att vi fick henne i början av januari. Hon är ett orientaliskt korthår och vacker som få. Ska lägga in en bild här i slutet.

Mia: Låt du Sabba få vara en framåt huligan som terroriserar sin omgivning med tecken på nyfikenhet och tillgänglighet. Gott gry visar den tjejen! Vill du ha mer koll på henne, så ha henne i koppel då du har okända ytor som ni är på. Det är enkelt att lära en bedlington att inte bry sig om folk, det kommer med åldern, precis som du sa.

Det kom lite mer snö och jag är så trött på vitt puder att jag har lust att spy. Tack och lov närmar sig Cruft's med stormsteg. Där finns världens vackraste bedlingtons, rent generellt menar jag då. I mina ögon finns det förtsås en enskild hund som får hjärtat att slå extra slag och det är Loppan, Ch. Velvety Angel eyes. Hon är bara to die for! Vilken utstrålning, vilket uttryck och vilka rörelser! Min egen favorit i världen just nu.

Nåja, Crufts ska bli härligt. Träffa Rivens uppfödare, njuta av trevlig atmosfär, massor av hundar och dricka kall god öl. En härlig helg med en fin vän, hur kan man göra annat än att längta.

Och så avslutar vi med en bild på världens finaste katt: Melooni!

S*Azoo Melooni. OSH

Bedlington terriern har en ärftlig sjukdom som finns i rasen. Det är en sjukdom som är starkt länkad till Wilsons sjukdom hos människor. Sjukdomen innebär att man samlar på sig koppar i levern och då blir leverm till slut förgiftad och hunden kan dö av sviterna. Sjukdomen kan ligga latent i generna hela hundens liv, vissa utvecklar sjukdomen och uppvisar kliniska symptom, andra gör det inte. Sjukdomen utlöses oftast vid stress, andra sjukdomar eller på frestningar.

När man skaffar bedlington terrier anser jag att man bara ska skaffa valp efter två DNA testade föräldrar plus att jag personligen tycker att det är mycket viktigt att se till att man även har sin nya valp testad. Detta bör uppfödaren bekosta, det är en så liten summa att det knappast kan anses försvarbart att göra på något annat sätt.

I England har man ett annat typ av testsystem än vad vi har i Sverige, man testar på en annan allel, som kalls MURR1. Det här innebär en del spännande/oförutsedda händelser när man ska para med hundar som är testade på andra sätt än det som är förhärskande i ens eget land. Därför tror jag att det vore ypperligt om man kunde stamföra våra resultat i SKK:s databank för att på så sätt både få garant på att testet är godkänt och validerat av SKK samt att testade hundar har säkerställd identitet. Vi skulle också få den stora vinsten att man snabbt kunde kika på upp DNA-status på intressanta avelsdjur. Något som väl verkligen kunde gynna vår ras som ju har vissa problem med inavelsgraderna, eller åtminstone måste benämnas som en mycket begränsad population.

Nackdelen skulle kunna vara att SKK skulle kräva att samtliga hundar skulle behöva vara bärarfria för att man skulle få avla på dem. Den risken bedömer jag som minimal eftersom så många raser numera har DNA-test där man godkänner avel på hundar som är genetiska bärare, så länge de paras med genetiskt bärarfria föräldrar.

Nog med funderingar om koppartoxikos för dagen. Jag får väl fortsätta att hålla tummarna för att de verkligen hittar genen och inte bara markörgenerna. DET skulle verkligen lysa upp alla uppfödares vardag.

Kakan mår illa. Hon har kräkts flera gånger idag. Så nu blir det fil för henne ett par dagar. Skruttan! Hon ser för ynklig ut.

Emellertid var inte aptiten så hämmad att man inte kunde besöka kattlådan. Snuskiga hund!

Däremot så klippte jag världens vackraste Foppa igår. Jesus vad fin han är! Tack Marie och Tomas för att ni håller honom så fin och välskött. Jag ser fram mot att få visa honom på lördag. Jag är så frälst i honom!

På måndag ska lille Hector klippas. Elizabet sa att han hunnit bli både lurvig och rumsren. Inte illa för en 12 veckors kille.

Kakas svarta näsa är numera en smetig massa av grädde. Hon slickar frenetiskt för att få upp de sista resterna av semifreddon. De är för söta dräktiga tikar, aptiten är glupande.

Förresten finns det en enormt givande studie gjord på SLU som konstaterar att om tikarna och valparna får någon mer mat än vanligt foder under dräktighet och valpstadiet så minskar risken för atopisk dermatit enormt. Minns faktiskt inte riktigt med hur många procent men iaf!

Alltså har jag nu vetenskapliga bevis på att det är bra att skämma bort dräktiga tikar och hungriga valpar. Malin på Isotop's steker omelett till sina hungriga mammor, så huslig är inte jag även om jag förstår att det inte bara är gott för hungriga hundar utan också väldigt bra mat med sin höga proteinhalt. Riven hade en så diger matlista när han kom till Sverige att jag fortfarande sparat den. Han skulle minsann ha såväl getmjölk som cheddarost, grillad kyckling, keso och hjärta tillsammans med äggröra, weetabix, tonfisk och lax. Det ni! Inte konstigt att han matvägrade nsätan helt i över en månad. Rått kött fattade han inte alls vitsen med och torra kulor. Bah!

Nåja, semifreddon är avslickad och vi ska ladda inför Melodifestivalen. Jag och Kaka vara rysligt eniga förra gången. Nu är vi nyfikna på sockersöta Måns och fräcka Amy. Vad tror ni?

Nu ligger det två stycken runda små luddgrå djur farmför kaminen. Taxen trängs med dem och svarta Space flämtar så tungan är 2 meter lång. Katten är den enda i huset som slött tittar på TV.

Jag ser fram mot min kull med bedlingtons. Jag är så nöjd med mina senaste kullar. Vilken lycka att som uppfödare få pigga, framåt, självsäkra och underbara valpar. Måhända brister några av dem i en del exteriöra detaljer. Det gör inte så mycket, de har en mentalitet som gör att man kan se att det är terriers: inte veka/mjuka vinthundar eller darrande knähundar. De är framåt, fulla av kraft och glöd.

Nu ska Kaka få visa mig vad hon förmår och då det gäller pappa Amigo kan jag inte säga annat än att han och matte Jessica går från klarhet till klarhet tillsammans. Det är allt rackarns synd att hon tycker att lilla Polly är för liten för att få en syster ännu. Jag hade gärna sett vad Jessica kunde gjort med en tik från den här kullen.

Nästa helg ska jag visa Foppa. Han är efter Kerstin Forsbergs Cello och så Tova. Det är en stilig grabb det och med ett fantastiskt sätt. Jag ser mycket fram mot att få visa honom. Tack Thomas och Marie för att ni ställer upp!

Jag vänatr ju på andra spännande saker också, en labradorkull och så att fina Ulrika på kennel Optimal Flex inte bara ska ha valpar på fina Ginza (som ockås har någon bokstavskombination...) men dessutom väntar sitt andra barn. Jag ska susa ner snabbare än blixten då bebis anlänt!!! *lovar heligt*

Men nu tillbaka till soffan med huvudet i bandage, efter att ha dragit ut visdomstand är man rätt mör...

Gårdagens mätande resulterade i en rejä'l bula på måttbandet. Kaka, som ju är en tämligen nätt liten dam i vanliga fall har gått upp ytterligare ett par centimetrar och mäter nu...*trumvirvlar*

51 cm!

Men tänk vad roligt det hade kunnat vara att få en "äkta" blue and tan i den här kullen. *blinkar retsamt mot Sabbas matte Mia*

Pratade här om dagen mycket kort med Maria Selin. Hon och David har ju länge förespråkat berikning av valparnas miljö och de beskriver mycket fint hur de gör detta och jag hoppas kunna få gå på en eller ett par föreläsningar i ämnet. Maria nämnde att de också funderar på att ha kurser om Naturlig uppfödning.

Naturlig uppfödning bygger mycket på att tiken ska ha möjlighet att få ta vara på alla sina instinkter och att man låter henne klara så mycket av arbetet med valpningen själv, utan att fara där med saxar, peanger och termometrar. För mig låter det både sunt och riktigt, även om jag själv är för feg för att släppa saker helt. Nåja, Tova kollrade ju bort mig rejält och valpade ensam i gästsängen.

I vilket fall så tycker jag att tanken är spännande och jag hoppas att Maria och David får till den där kursen snart. Just tillhörandet av familjegruppen och möjligheten för flocken att delta i valparnas fostran och utveckling utan människans inblandning har jag länge ägnat mig åt. Mina tikar får själva avgöra hur länge de anser att valparna är bara deras och måste försvaras mot alla andra hundar. I de allra flesta fallen så accepterar mina tikar/fodertikar min svarta labradortik redan efter 2 dygn, medan taxen är den som mina tikar litar minst på, så det tar säkert upp till 4 veckor innan hon accepteras med valparna. Det finns nog något sunt i den funderingen kan man tro.

Ibland kan jag känna att vår önskan om kontroll och vår önskan om att allt ska gå bra blir så beklämmande, eftersom vi förmänskligar hunden och tar ifrån våra tikar förmågan att själva agera naturligt. Det tål att tänkas mer på.

Igår tog jag mig samman för att ringa djursjukhuset. De har ju möjlighet att dräktighetsundersöka med ultraljud. Men väntetiden var nästan en månad. För det var ju inget akut, sa man. Nej, men då kanske man inte ska erbjuda tjänsten? Det verkar ju fånigt att man måste beställa ultraljudstid samtidigt som man parar för att man ska hinna med och få någon. Ja, jisses. Men så var det nu iaf och vi får fortsätta i ovisshet gällande antalet. Men med den här magen som putar så hoppas jag förstås på ett par fina valpar. Måtten säger egentligen att det skulle kunna vara så många som sju men också runt 5. Vi får se vad som kommer. Jag hade själv hoppats på en kvartett, det har jag aldrig haft någon.

Igår hade vi besök av en kvinna med dvärgschnauzer på jobbet. kakan låg i soffan och päste och övervakade varje kund. Damen med dvärgschnauzern hävdade, som vanligt, att hunden i fråga frös. Jag får krupp på detta med att folk tror att hundar fryser hela tiden. Mina hundar är ständigt nedklippta med sjuan på kroppen och det lever mesta delen av dagen i sin hudngård. UTAN KOFTOR/JACKOR/TÄCKEN/OVERALLER/KAPPOR! Jag har aldrig sett någon av dem frysa. *pust* För mig är det mycket underligt att man väljer att klä på sin hund. Damen ville iaf det och jag drog min vanliga ramsa om att friska hundar som rör på sig inte fryser etc. Sedan kom jag på att Kaka ju var med och så tog jag ut henne och visade. Damen frynte på näsan och sa bara att det var ju skillnad på min hund och hennes. Jaså?

Jo, för min hund hade ju sådan där fårapäls!

Behöver jag säga att sucken jag släppte var ännu större nu. Folk och deras åsikter. Nåja, Kaka tog inte illa upp och kvinnan får väl klä på sin hund ett täcke då, allra helst eftersom det lär hjälpa massor mot att han lyfte på tassarna när det fastnade snöklumpar i pälsen.

Allt Gott!